Torsdag
Den lille for runt som en propeller under natten och jag sov väl inte hela natten igenom, lättväckt som jag är. När jag vaknade runt kl 6, hade dottern helt obemärkt åkt iväg och jobbat. Jag låg kvar i sängen någon timme och inväntade att Liam skulle vakna. Telen ringde någon gång runt kl sju och det var sambons moster som meddelade att hon var på sjukhuset med svärmor som aktiverat trygghetslarmet två gånger under natten.
När jag la på såg jag att jag hade tre missade samtal. De första två var från svärmor redan klockan 5 på morgonen och ett som måste ha kommit när jag var upp en sväng. Jag hade sänkt ljudet på telen en aning eftersom jag hade nattgäster och jag sov väl för tungt just då för att höra signalen.
Jag väckte upp sambon och han åkte till sjukhuset för att lösa av sin moster.
Liam vaknade vid 8.30 och vi åt frukost och han fick bada innan vi klädde oss. Hans pappa kom hit runt tio och då ringde jag biståndsassistenten och talade om att svärmor var på sjukhuset och hemtjänsten inte behövdes. Vi bestämde att vi skulle höras nästföljande dag för att se hur läget var och hur mycket hjälp hon behöver framöver.
Jag hann med att måla lite väggar med.
Sonen ringde mågen, som var kvar hos mig och ville bli hämtad på jobbet. Han hade gjort illa ett finger och kände sig yr.
Ännu ett orosmoln denna dag. Jag visste inte hur skadad han var, eller om de skulle behöva ses om. Liam var trött och somnade i vagnen fem minuter efter att mågen åkt. Jag hann hänga ut en maskin tvätt och ladda en till, som också hann hängas ut innan han vaknade igen.
Det var ingen fara med sonens finger iaf!
Efter många timmar kom sambon hem från sjukhuset. Tanta hade en spricka i bäckenet och var nu inlagd på en avdelning. Det var en skön känsla!
Vi behöver inte gå på spänn att hon ska ringa och vi ska behöva göra en panikutryckning på närapå ett dygn iaf!
På sena eftermiddagen tog vi med barnbarnet och åkte upp till sjukhuset med tandborste och lite småsaker. Hon var vid gott mod och hade så trevligt med tanterna på salen. Hon virrade väl lite men hon hade inga vanföreställningar iaf.
Det känns så sorgligt att hon förändrats så snabbt. Från att ha varit väldigt framåt och nästan plöjt sig fram till mångas, inklusive mitt förtret, till att nu vara mer tystlåten och nästan undflyende till sättet. Hennes personlighet har krympt!
Vi pratade med personalen om hur länge hon skulle bli kvar och hur mycket hjälp hon skulle behöva ha när hon kommer hem. De lovade att höra av sig så fort de gått ronden dagen efter.
Kvällen tillbringades i soffan tittandes på filmen Hugo. Jag kan inte säga något om den utom att den gick väldigt bra att sova till!