På morgonen kom mågen för att gnida det sista på bilen innan utställningen i Boulognerskogen. Sonen var även han uppe med tuppen för att var med som sällskap och medhjälpare. När de åkte iväg kom mågen tillbaka med en kompis i kompisens bil som behövde tvättas för utställningen. När de precis torkat av de sista dropparna ringde dottern och behövde hjälp av honom där hemma. Liam hade ramlat och blödde ordentligt ur munnen. Han klängde sig fast vid henne så att hon inte kunde titta om det behövde ses om. Hade jag inte tagit en migräntablett hade jag åkt, men nu var det inte värt det.  Nu var det inte mer än att han bitit sig i läppen så de skjutsade in pappan till stan och kom sedan hem till oss.

Den lille otursgubben hade somnat, så han fick ligga ute i vagnen och sova klart innan vi gav oss iväg in för att titta på bilarna. Det blev väl inte mycket biltittning. Liam ville hellre knata omkring i parken där det fanns lekplatser, barn, hundar, vatten och änder, som var bra mycket intressantare än bilar.

Det blev flera timmars motionerande i form av jagande och bärande på ostyrig ettåring. Det var rätt jobbigt, men ett mycket kärt besvär!

De släppte av mig och Liam hemm hos oss. Föräldrarna, min sambo och son skulle in till stan på cruising, medan Liam och jag skulle lördagsmysa.

Det blev inte mycket mys utan lek, men jag fick ändå rå o honom ordentligt och nattningen i den nya spjälsängen hemma hos oss gick smärtfritt. Jag fick inviga den nya övervakningskameran jag köpt med. Vi har ju vårt sovrum längst in i källaren och eftersom han kan vakna och på egen hand ta sig ur sängen, eller bara tappa nappen och vara ledsen, behöver man när man sitter uppe i soffan kunna se hur läget är där nere. Den funkade kanon och jag var ner två gånger och stoppade in nappen i munnen på honom.