Vaknade helt inställd på att ta bussen till jobbet, men solen och -10 grader fick min promenadlängtan att gnaga. Jag förde en tyst dialog med mig själv och kom fram till att jag iaf säkert skulle kunna promenera halva vägen. I mina stora varma kängor skulle lilltån få fritt spelrum utan att skon skulle trycka till den.

Jag tog bussen till Sam och promenerade mot staden. Jaaaaa! Det kändes nästan helt normalt och jag kunde stödja på hela foten utan att det värkte. Nu är kanske min period av haltande över.

Mycket nöjd stegade jag in på jobbet 43 minuter senare.

Inlägget postades onsdag 24 mars 2010 klockan 16:02 och finns under Vardagligt / Allmänt. Du kan följa kommentarer till detta inlägg via RSS 2.0 flödet. Du kan lämna en kommentar, eller trackbacka från din egen hemsida.