Ja då har jag uppnått den högaktningsvärda åldern av 47 år. Trots detta skilde sig inte dagen speciellt från övriga dagar. När jag kom upp låg en grattislapp på bordet från sambon. Sött!

Jag gick ut och satt igång vattenspridaren så vår nya thujahäck  (50 m) inte ska behöva stå törstig. Jag satte pumpen på timer så att den inte skulle behöva stå på samma ställe och vattna i närmare nio timmar.

Gröten smakade gott och jag gjorde mig ingen brådska eftersom jag har motionsvila och hade god tid på mig tills bussen skulle gå.

På jobbet var det lagomt att göra hela dagen. Vid lunch var det dags för Viktväktarna.

-0,6 kg…

Himla nöjd med det! Mötet handlade om att tänka framåt och om vilket stöd vi som vv har eller skulle behöva ha runt omkring oss.
Jag insåg att jag har det himla bra jämfört med de flesta andra. Jag har inte ens tänkt tanken att omgivningen ställer upp på det jag gör. Hos oss är det så självklart att man stöttar och ställer upp på varandra i alla situationer.
Maten hos oss ser rätt lika ut med skillnad att vi byter ut det som går att byta mot fettsnålare produkter. Vi lagar all mat från råvaror och äter snudd på aldrig halvfabrikat. Jag äter aldrig det eftersom det inte smakar bra. Jag föredrar hemlagad mat smakrik av naturliga smakämnen.

Till middag snodde jag ihop en mumsig köttfärsröra. Orkade inte göra biffar! Sonen fick pasta till och jag stekta grönsaker. Lite snabbt rafsade jag ihop efter matlagningen och satte igång diskmaskinen. Trött var jag pga allt pollen så jag gick ner i solariet och slumrade i värmen en kvart. Jag blev bryskt väckt av sambon som kom ner med telen. Det var min mamma som ville gratta mig på födelsedagen. Jag fortsatte med ett raskt bad innan jag och sonen gjorde varsin mumsig smoothie.

Landade i soffan framför tv:n och i zappandet hamnade jag mitt i ett engelskt program som handlade om kvinnor som för flera år sedan bantat i klubbar och blivit valda till årtets bantare.
De sökte upp dem och kollade av hur det gått för dem efter utnämnandet. Ingen av dem de visade var helt nöjda med den vändning deras liv tagit sedan de blev smala. De hade innan trott att alla deras problem skulle lösa sig bara de blev smala. Resan dit hade gjort några så fixerade vid viktnedgång att de försummade och behandlade familjen som luft mer eller mindre. Någon kommenterade sin dotters ”fläskiga” höfter och sa till henne att hon behövde gå ner ett halvt kg. I slutändan drabbades dottern av anorexi.

Är det så här det ser ut? Är det många som har denna övertro på viktminskning? Ser jag till mig själv vill jag gå ner i första hand i hälsosynpunkt. Jag är meddelålders och med övervikt riskerar man förhöjd risk att drabbas av div sjukdomar och krämpor. Men helt klart skulle det vara kul att kunna titta sig i spegeln och se att kläderna sitter himla bra. Iofs tycker jag det nu med… jag har tappat dryga 12 kg och utan de kilorna har kroppen tajtat till sig och väller inte ut och över på lika många ställen längre. Nu har jag precis lika mycket kvar att gå ner, men jag har aldrig sett viktnedgång och smalare kropp som vägen till den ultimata lyckan.

Inlägget postades torsdag 7 maj 2009 klockan 07:56 och finns under Vardagligt / Allmänt. Du kan följa kommentarer till detta inlägg via RSS 2.0 flödet. Du kan lämna en kommentar, eller trackbacka från din egen hemsida.